Luminos

Jag skrev en dikt jag gärna delar med mig av: Jag blev inspirerad av en tavla och såhär blev dikten;


I ett fjärran land hörs inte dina andetag. Färgerna har suddats ut för längesedan.
Ögon som söker efter minsta livsgnista, ett litet hopp om att inte vara ensam kvar.
Vinden drar i mina raggiga kläder och mina sinnen uppfattar endast ett yl.
Av en vind lika ensam och sökande som jag.

Jag trodde aldrig du skulle lämna mig såhär utan en förklaring.
Kommer du inte tillbaka så fryser jag ihjäl.
Min hjärna är tom på existens förutom en skepnad av dig under mina ögonlock,
Jag bryr mig inte om att gräva  bort snön som täcker mig från topp till tå.
Om jag inte längre är den enda för dig, har min orsak till existens runnit ut i sanden.

Det kommer inte komma någon morgon, solen kommer inte skina upp himlen igen.
Jag är förlorad i en dimma så tjock att jag inte kan hitta min väg ut.
Du är den enda som kan rädda mig, som kan visa mig vägen tillbaka.
Men mitt hjärta kommer inte hålla för evigt.Ligger här orörlig, en dröm skimrar i dimman, ditt ansikte och mitt.
Tillsammans. Ett sista slag.Drömmen slocknar och jag med den.

Inspirerad från en tavla av: Caspar David Friedrich